1 månad med Aston..

Såklart är inget sig likt sedan han kommit in i våra liv, men ändå är allt så självklart...
Nu har det mesta landat och kommit i sin ordning & vi har fått lite rutin på dagarna, tror vi ibland, där det enda som är säkert är att det kommer att ändras precis när man tror att man har koll. Spännande.
Han är en snäll liten kille som oftast är nöjd & sover på nätterna, tills inatt.
Det har hänt en hel del på en månad och i veckan började han le:)

bara någon timme gammal..

första dagen på bb..

första badet hemma..

liten sömntuta..

nappen är inte så populär..

14 dagar..

21 dagar..

1 månad!

här ser jag lite ansträngd ut..

men här kom leendet!

Föda utan rädsla..

Idag är vi med på sydnytt :)




Aston är 10 dagar i klippet, inte 4 veckor.

Första veckan..

matpaus i pildammarna..

i min nya roll som mamma har jag lärt mig att fixa det mesta med en hand/ arm & att äta med vänster, att det lilla livet bajjar vääääldigt många gånger om dagen, att små nysningar med ett litet- aahhh.. som följd nog är det gulligaste ljudet jag någonsin hört, och att gå en vanlig promenad kräver lite planering och rätt timing iallafall nu i början..
Eftersom han vaknar lätt när vi lägger honom ifrån oss väntar vi en stund med att lägga honom i vagnen så han sover lite tyngre & det funkar mer & mer.
Vi har hunnit med 3 rundor i det fina vädret. Det har varit en fin vecka, han har nästan sovit igenom hela nätterna. Men jag anar en förändring...
Jag är stundtals extremt känslig. Att titta på hans små händer & fötter, hans perfekta lilla huvud med massa gulligt hår och tanken på att något skulle hända honom får mig att gråta floder. Det är lite befriande & jag antar att det hör till. Dock har jag kommit till insikt att det förmodligen inte kommer gå en hel dag igen utan att jag känner någon form av mamma oro.

28/04/2013..

Flyttade vår lille pojke från magen & ut i världen..

Det började på lördagen vid halv 4 tiden på morgonen. Vi åkte in till kk vid 12 tiden då jag tyckte/trodde det var outhärdligt. Det jag trodde var början till förlossning visade sig vara helvetets förvärkar. Jag var ju inte alls där än. Och vi blev hemskickade med en 'sovcocktail' som lät mig sova smärtfritt i typ 1 timme. Sen började nästa smärtfas, jag badade varmt, grät av smärta och ville klättra på väggarna. Men lyckades av någon sjuk anledning hålla ut till söndag morgonen, där jag vid 5 tiden kände att jag inte orkar med en sekund till av det som kändes som någon höll på att dra ut mitt sittben och jag ville dö. Klockan 6 på söndag morgon var vi inne igen och då fick jag stanna. Och fick lustgas. Hurra! All smärta borta. Nästan. Lite hjälp med oxytocin dropp, pilates boll och sen gick det undan, epiduralen blev det för sent för, så vi fortsatte med bara lustgasen.

Under det som var förlossningen fattade jag inte riktigt att det var det som hände utan trodde att det var en annan fas igen innan det blev på riktigt. 

Jag blev tillsagd att hålla i mina ben, bara ta 2 andetag i masken och krysta när det var dags. K hjälper till att trycka fram mitt huvud. Det känns som en övning från bodybalancen.. tortyr varianten då..

K säger - Han har hår jag ser det! Sköterskan säger 2 såna till så är vi klara.
Va?.. hinner jag tänka,vadå 2 till.. NU!Anna, ge efter för värkarna nu.. 

Ett starkt tryck ner... jag ser ett huvud, sen kom resten. Jag minns att jag tänkte att det är nu det händer. 

En liten varm, lite kladdig kropp läggs på mitt bröst. Och jag gråter av lycka, lättnad och troligtvis rädsla. Han är här. Vår Aston.  

Med hjälp av vår barnmorska Tina som var helt fantastisk & Kasper som inte verkar ha gjort annat än att hjälpa till vid förlossningar kändes allt tryggt och bra. Det var en häftig upplevelse med den bästa belöningen.