28/04/2013..

Flyttade vår lille pojke från magen & ut i världen..

Det började på lördagen vid halv 4 tiden på morgonen. Vi åkte in till kk vid 12 tiden då jag tyckte/trodde det var outhärdligt. Det jag trodde var början till förlossning visade sig vara helvetets förvärkar. Jag var ju inte alls där än. Och vi blev hemskickade med en 'sovcocktail' som lät mig sova smärtfritt i typ 1 timme. Sen började nästa smärtfas, jag badade varmt, grät av smärta och ville klättra på väggarna. Men lyckades av någon sjuk anledning hålla ut till söndag morgonen, där jag vid 5 tiden kände att jag inte orkar med en sekund till av det som kändes som någon höll på att dra ut mitt sittben och jag ville dö. Klockan 6 på söndag morgon var vi inne igen och då fick jag stanna. Och fick lustgas. Hurra! All smärta borta. Nästan. Lite hjälp med oxytocin dropp, pilates boll och sen gick det undan, epiduralen blev det för sent för, så vi fortsatte med bara lustgasen.

Under det som var förlossningen fattade jag inte riktigt att det var det som hände utan trodde att det var en annan fas igen innan det blev på riktigt. 

Jag blev tillsagd att hålla i mina ben, bara ta 2 andetag i masken och krysta när det var dags. K hjälper till att trycka fram mitt huvud. Det känns som en övning från bodybalancen.. tortyr varianten då..

K säger - Han har hår jag ser det! Sköterskan säger 2 såna till så är vi klara.
Va?.. hinner jag tänka,vadå 2 till.. NU!Anna, ge efter för värkarna nu.. 

Ett starkt tryck ner... jag ser ett huvud, sen kom resten. Jag minns att jag tänkte att det är nu det händer. 

En liten varm, lite kladdig kropp läggs på mitt bröst. Och jag gråter av lycka, lättnad och troligtvis rädsla. Han är här. Vår Aston.  

Med hjälp av vår barnmorska Tina som var helt fantastisk & Kasper som inte verkar ha gjort annat än att hjälpa till vid förlossningar kändes allt tryggt och bra. Det var en häftig upplevelse med den bästa belöningen.